First day of classes.

Bravader skriv från ett skrivbord fullt av nödvändiga ting. Ingenting som skulle kunna förenkla framtiden får kastas bort eller förstöras.

Klockan slår 09:30 och en 12,5 timmar lång skoldag har avslutats. Runt sex timmar spenderades på att spela 'Diplomacy' (Risk). Indelade i grupper av fyra gjorde Italy, Austria, France, GB, Russia, Turkey och Germany upp om europas 'supply centers'. Vår grupp blev tilldelad Italy som till synes var det sämsta landet att börja med. Många seriösa diskussioner med möjliga allierade slutade med en total screw over av frankrike. Ze Germans var hopplösa och england förstod inte riktigt hur man skrev orders. Ett hejdlöst roligt brädspel i vilket fall som helst som förde klassen mycket närmre varandra och verkligen fick folk att prata med varandra.

De resterande sex och en halv timmarna tilldelades 'pre-production 1' där vi fick en inblick i hur man planerar första stadierna utav spel i allmenhet. Istället för att förklara bestämde vår lärare sig för att visa oss en i hans ord 'BBC world news article'. Detta är videon:



Timmar rullar förbi med uppgifter som att 'pitcha' sin gameidé med enbart en mening. Indelade i grupper av tre formar vi spel efter spel som det ena aldrig är det andra likt. En otrolig snöbollseffekt där människor med olika intressen, bakgrunder och idéer får dig att tänka om, tänka längre och tänka helt utanför 'the box'. En makalös process som kommer spela en stor del i det kommande året för klass GD19.

Då våra lärare verkligen understryker vikten av professionalism inom game design betonar de även att game design ska vara roligt. 'Hey, we're making games for a living. Best job ever! Right?'. I livade powerpointpressentationer framför de sin kunskap om 'pre-production' och då och då andra viktiga kunskaper såsom 'wookie baseball' eller kvinnliga transformers med 'some real junk in the trunk'. Ett otroligt roligt sätt att lära men fortfarande på en fantastiskt professionell nivå.

Jag inser snart att det kommer bli svårt att skriva långa och någolunda intressanta inlägg på min pågående blogg. Jag kommer ha så otroligt mycket 'assignments' så varje minut kommer vara superviktig. Jag kommer dock inte sluta skriva. Den här bloggen kommer hållas uppdaterad likt den lille gula figuren i 'anslagstavlan'. Vid närmare eftertanke verkar han inte speciellt uppdaterad alls. Det kommer dock bloggen vara. Peace out.

Tom (Game designer TA): "By the end of this year you will be able to distinguish eachothers farts".

På plats!

WARNING! Huge fucking wall of text! (And some pictures.)

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Det har gått två dagar sen jag anlände i Vancouver. En stad som inte är allt för olik Göteborg, mer än att den ligger på andra sidan jorden såklart. Jag är dock inte helt safe än. Om jag inte infinner mig på Vancouver Air Port på fredag klockan EXAKT 09:30 kommer jag att bli arresterad, förvisad och aldrig mer få korsa Kanadas gränser. Men för att förstå varför måste historien berättas i rätt ordning. Storyn som här följer börjar med att jag kliver in igenom gate 22B.

Jag är en av de sista att visa upp mitt bording pass och identifikation. Jag finner mig själv snart i en kö där mestadels svenskar väntar på att personen framför ska ta ett par steg i rätt riktning. Kön rör sig långsamt men efter många småkliv snubblar jag in i metallfågeln, jag går igenom det smala mittpartiet utav planet med riktning mot plats 33B. Undrades såvida jag får fönsterplats eller inte kämpar jag mig förbi människa efter människa. Alla förgäves försöker de knö in enorma handbagage i det lilla utrymmet över stolarna.

Utan den minsta irritation fortsätter min sökande färd efter 33B. Efter att ha passerat ungefär 3/4 av planets möjliga sittplatser finner jag numren 25A, B, C och D, det börjar bli ont om möjliga platser nu. Jag fortsätter dock att stega igenom planet och hittar 33B. Det som kunde finnas bakom stolen var möjligen en toalett, eller en nödutgång. Jag satt så långt bak det gick. Inte ens fönsterplats, och andra sidan så var väl det lika bra då en gigantisk motor blockerade vyn.

Så bar det av emot London. Ett öronbedövande vrål från motorn var ett faktum. Jag som viking hade inte några problem med att bita ihop och gilla situationen. Det var tyvärr inte läget för mannen bredvid mig. Frenetiskt knappade han på serviceknappen och på fjantig stockholmska klagade över hur hög ljudnivån var. Han krävde gratis öronproppar.

Jag landar på Heathrow, stegar av, ränner runt , köper mat, dricka, toalett, pang! Iväg till gate 35. Jag bordar planet utan problem. Väl i luften går allting utomordentligt bra, efter en lång läsperiod får jag igång en film på skärmen framför mig och livet känns ganska fint. När filmen inte helt oväntat tar slut hör jag hur kaptenen förvissar sina passagerare om hur isen smälter på Grönland och ber oss att blicka ner från vänster sida av planet. Snöiga bergstoppar möter iskallt hav. Vad som liknar små sandkorn visar sig vara enorma isberg som planlöst flyter omkring dit strömmen för dem. En enastående vy.

(Högerklicka och 'visa bild' för att se i verklig storlek)

Efter ytterligare en lång lässtund och en till film landar jag snart i på Vancouver Air Port. En äldre flygvärdinna hade under den sista timman givit mig en liten blankett. Jag hade snabbt förstått att det var något slags kontrollpapper där jag skulle fylla i namn, födselsedatum/år samt en del annan information. Jag skummade igenom pappret och fastnade på 'days staying in Canada'. Jag hade hoppats på att inte behöva berätta att jag faktiskt skulle stanna ett helt år. Ett helt år betydde att jag var tvungen att ha ett visum, vilket jag inte hade.

Historien om visumet skulle jag kunna skriva en roman om. Men den kortare storyn handlar om hur den Kanadensiska ambassaden i London inte är de snabbaste och mest lätt tillgängliga packet människor. Vill man prata med någon så ska man skicka ett handskrivet brev. Med frimärken. Ja, goddag 1900-talet. I vilket fall som helst så slutar det med att jag inte har något visum medens jag flyger till andra sidan jorden.

Planet landar i ett molnigt men torrt Vancouver runt två minuter för tidigt. 12:18 går en radiosignal till 'the radio tower' där ordet 'TOUCHDOWN!!!!' skriks igenom ett par sprakande hörlurar. Det är i vilket fall som helst min bild av hur en landning fungerar. Då jag fick gå på planet bland de första får jag stiga av sist. Inga sura miner tänker jag och väntar fint på min tur. Väl av planet stegar jag iväg mot 'passport control'. Efter en lång väntan i en ännu längre kö lämnar jag fram mitt pass och det lilla papper jag på planet fått mig tilldelat. Nervöst väntar jag på ett leende och ett 'välkommen till Kanada'. Men inget leende och inget välkommnande till Kanada kunde synas på den stenseriösa kontrollanten. 'Have a word with immigration, down the hall and to the right' var allt jag fick. Jag lyfte på hatten och spatserade glatt iväg till immigration.

Kö, igen. Utav ungefär tjugo stycken bås var två öppna. Ett för 'immigration' och ett för 'students'. Jag ställde mig i studentkön och inledde en till synes oändlig väntan. Väntan var dock inte lika oändlig som nästa väntan jag skulle få uthärda. Efter att ha väntat av en oändlighet bad mannen mig i båset att följa med honom. Han förde mig till en sal där väskor såg ut att bli genomsökta. Han bad mig åter igen att vänta. Runt fyra timmar senare, efter att ha blivit tillbedd att sitta ner av en 'immigration officer' och sedan 'STAND HERE!' av en annan (som troligen hade en ganska tråkig dag) vinkar en officer över mig till andra sidan rummet.

När han undrar varför jag åkte över till Kanada utan visum svarar jag att jag har betalat mycket pengar och att min skola börjar på måndag. Han skakar på huvudet och svarar med tråkig ton att jag med största sannolikhet kommer få spendera de nästa 12 timmarna på en resa tillbaka till sverige. Detta var något jag visste kunde hända, men aldrig trott skulle hända. Herr officer skulle 'check another few things' och så stegade han iväg. Jag hade börjat smsa min far som hjälpte mig att hålla hakan uppe.

Herr officer kommer såsmåningom tillbaka och säger 'Here's what I'm going to do'. Och så började han förklara hur jag skulle få komma in i Kanada. Men bara för en vecka, efter en vecka skulle jag infinna mig på Vancouver Air Port klockan EXAKT 09:30. Sedan fortsatte han och berätta vad som skulle hända med mig om jag inte dök upp. Hur jag skulle bli efterlyst som en olaglig invandrare och hur jag aldrig skulle få besöka Kanada igen. En fair deal tyckte jag så vi tog i hand och så var jag på väg mot mitt nya hem.

Jag anländer till 777 Cardero Street med taxi och träffar mäklaren Jason som hjälpt mig hitta lägenhet och rumskamrat. Han ringer min blivande 'roomie' som snart kommer ner och öppnar dörren för oss. En kortväxt flicka öppnar dörren. Jag glädjer mig över att faktiskt vara längre än någon och tar artigt i hand. Hon presenterar sig som Kayla och jag som Anton. Vi tar en hiss upp till åttonde våningen. Under våran stigning tilldelas jag ett par nycklar och jag börjar inse att detta faktiskt är min egen lägenhet!

Jag inser snabbt att det kommer bli roligt att leva med Kayla då hon predikar om hur Xbox är överlägset PS3. Jag argumenterar självklart tillbaka och en snabb tystnad uppstår. Sen skrattar vi och båda konstaterar att vi får helt enkelt ta en match och avgöra vem som har rätt. Men då jag vägrar att spela på xbox vägrar hon att spela på PC. Två nördar i samma lägenhet.

Solen står lågt och jag börjar känna hur magen påpekar det dåliga flödet av mat. Kayla visar mig 'Fat burger' och så var magen mätt. Runt en kvart efter jag har konstaterat att jag har varit uppe i tjugofyra timmar kraschar jag på soffan.

Jag vaknar dagen därpå alldeles för tidigt. Jag ligger och tänker på vad jag ska ta mig till och kommer upp med idén att ta en löptur runt området. Jag springer över gatan till seven eleven och köper en banan och lite vatten. Sedan påbörjar jag min löptur. Efter bara några minuter springer jag in i ett gigantisk parkområde och följer en gångväg längs med vattnet. Då jag springer runt en krök breder sig down town Vancouvers skyline ut framför mig. I bakgrunden skvalpar havet och som på en reklamaffisch växer gigantiska berg fram ur horisonten.



Efter att ha suttit och spelat mig en truddelutt på det medtagna munnspelet beger jag mig tillbaka till lägenheten där Kayla har gått upp och sitter och läser något på en laptop prydd med 'the joker'-klistermärken. Vi konstaterar snabbt att jag behöver ta mig till IKEA och hon anmäler sig frivilligt som min guide. Efter en bit skytrain, tre bussar och en herrans promenad står vi framför IKEA. Jag skriver snabbt ner ett par schyssta artiklar, vi springer ner till lagret, hämtar det jag behöver och vi beger oss mot kassan. 4,5k svenska landade det på. Helt okey för en säng, madrass, skrivbord, lampa, galjar och en rad andra halvt onödiga saker som man alltid tycks få med efter ett besök på IKEA.

Efter en snabb taxitur tillbaka springer Kayla iväg med sina vänner och jag tar en tur till 'future store'. Jag hittar snabbt en dator jag tycker om och köper den. Nu kan jag blogga, facebooka, spela etc. etc. Mitt liv är complete.

Skrivkraften börjar sina och jag har säkert glömt mycket men det får jag ta i en annan uppsatts. Peace out!

PS. Spotify fungerar. Glädjen är obeskrivlig. DS.

On the way!

Nervositeten slingrar likt en orm inom mig. När man är upptagen så känner man ingenting men så fort man får en sekund att tänka efter så slingrar den fram och biter en. Jag kan inte förneka att jag fällde ett par tårar i min ensamhet natten till idag. Inte för att jag var ledsen utan snarare för att jag just insåg hur perfekt jag har haft det i näst intill tjugo år. Jag tror att det krävdes ett steg tillbaka för att få en helbild utav min underbara, svenska och lättsamma vardag för att faktiskt förstå hur bra jag har haft det.

Jag har länge vart på vippen att fälla en tår men det var inte min underbara familjs konstaterande att första fågen lämnar boet som fick bägaren att rinna över. Det var heller inte mitt farväl av en av mina äldsta vänner. Till och med då jag kopplade ur datorn var ögat torrt. Det var inte för ens jag hade gått och lagt mig och just slutit ögonen då jag hör hur dörren knarrar till. Så vitt jag visste så låg alla och sov, men så fel jag hade. När ögonen hade vant sig vid mörkret såg jag en hårig nos sticka in ungefär tjugo centimeter över golvet. Nisse hade tryckt upp dörren och väntade på tillåtelse att stiga in. Jag kallade in honom och han kom snällt och la sig vid min sida. Bägaren rann över.

När jag nu sitter på flygplatsen i landvetter börjar regnet vräka ner utanför. Några droppar verkar ha på något sätt trängt igenom taket och överraskar ett par snabbt skrivande fingrar och väcker mig ur min morgonsömn och då tiden närmar sig 06:20 börjar min dålda flygrädsla att krypa fram. Jag tror aldrig att jag har berättat för någon men det nuvarande tillfället känns som en ganska bra stund att komma ur flygplansgarderoben.

Tjugo minuter kvar tills en liten, förväntansfull ung man stegar in igenom gate 22B. Han inser redan att han har glömt en rad förnödigheter hemma men fäller inga tårar, spild mjölk kan alltid skickas med posten. Den unge mannen har dock inhandlat presenter, en till sin blivande rummskamrat och en till 'the land lady'. Planen, som dök upp likt en säl till havs precis vid första åsynen av de handgjorda darlahästarna var att lite halvsnyggt frammräcka dessa gåvor och dra en historia om hur dalarna har påverkat den unga mannen och hur mycket det betyder för honom. Om mottagande part tar det på rätt sätt ska de känna sig väl bemötta av den något underliga svensken framför dem.

Högtalarna plingar till och 22B är redo för Anton Klock. Anton Klock är redo för 22B! And so it beginns.

Sista dagen hemma

Pang sa det och så har man börjat blogga om sina bravader. Bloggen ska fungera som en länk till omvärlden. Dock om någon läser den tvivlar jag på! Fuck it, let's begin.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

När de första snöflingorna faller över Göteborg springer jag omkring i ett småkyligt förtroligheten 5. Då det kanske är sista gången jag ränner runt och letar efter strategiskt utplacerade nödvändigheter i huset så är inte nervositeten särskilt stor. Förväntan är dock genom taket, och viljan att ta med saker som skulle kostat mig en extra väska lika så. Ett par schyssta LP-skivor får stanna kvar, ett smådammigt PS3 får inte heller något rum i väskan. Inte ens min evigt trogna mås får känna någon barmhärtighet. 'Flåsmåsen' som suttit på en hylla och vakat över mina aktioner genom alla dessa år kommer att få spendera minst ett år i mörkret utav en flyttkartong.

Hösten 2010 kommer inte upplevas i Sverige. Då tanken funnits länge att sticka här ifrån blev det spikat först för ett år sedan. Den valda skolan blev 'Vancouver Film School' (VFS) och programmet kallar de 'Game Design'. Ja, jag utbildar mig officiellt till heltidsnörd och har inga intentioner att göra något annat, just nu.

Storyn om hur en liten ung nisse som mig själv kunde glida in på en linje som denna kan dras långt tillbaka. Till exempel första gången då min farbror introducerade mig till Counter Strike, back in the day. Jag var otroligt fascinerad över hur man kunde slå ihjäl så mycket tid genom att bara sitta och stirra. Jag hade o' andra sidan inte mycket att jämföra med, det näst bästa jag visste på den tiden var väl att hoppa mellan stenar i skogen. En lättroad pojke som hittat ett ännu lättare sätt att roa sig på. Glädjen i datorspel utvecklades jämt med åren, spelen blev bättre dock den lättroade pojken var fortfarande lika lättroad.

Livet började flyta förbi snabbare och snabbare och rätt var det var så satt jag vid en skolbänk på NTIs media gymnasium. Jag inriktade mig på rörlig bild och skojade mig igenom det första året relativt lätt.

Jag började sommarjobba i hamnen och rätt var det var så satt jag helt plötsligt i receptionen till kansliet en dag. Utan action blev det lätt långtråkigt och som så många gånger förr gled flashspelen fram. Enkla spel som kunde spelas online på vilken dator som helst fick döda långa timmar till hemgång. Nyfiken och oskyldig trycker jag på allt som ser intressant ut och finner mig själv snart inne på en sida med oändligt mycket fräcka små filmer, animationer och portfolion. Otroligt fascinerad klickar jag omkring och känner mig hemma. Då jag efter några minuters slösurf inser jag att en schyssta hemsidan faktiskt representerar en skola, i Kanada.

Slut på sommaren och M06A skulle nu gemensamt börja andra ring. Easy cake och tiden flöt på, många roliga minnen men vipps så stod man på flaket och hade tagit studenten. Studentnatten var och är en natt att minnas, men jag minns även studentdagen. Jag hade, långt bakom all lycka och alkohol, en undran om 'vafan som skulle hända nu'. Jag kom ganska snabbt att tänka på VFS och vilken schysst skola jag hade tyckt det verkade vara. Efter att jag hade mailat en kontaktperson på skolan tog han snabbt kontakt med mig på telefon och med vettskrämd engelska förklarade jag vem jag var och vad jag ville. Efter ytterligare några dygn fann jag mig själv skrivandes en uppsatts om hur jag skulle skapa mitt egna spel och vilka ambitioner jag hade. Ett par veckor senare. SMACK! I brevlådan låg ett 'officiall letter of acceptence' och så var ens framtid bestämd.



Pris till den som orkade läsa det mesta. Skrivarkraften är nu slut.