Whistler baby!! - Ep1

Bussen tutar två gånger för att sofistikerat signalera att den backar ut från dess parkering. Två unga män konstaterar att livet är näst intill på topp. Dock fattas grädden på moset, griljeringen på skinkan, paraplyet i drinken... Ölen blev kvarglömd i lägenheten. Det ser ut att bli en grå busstur. Men i vilket fall som helst går fakta ej att avvisa, vi är på väg till Whistler. Lyckan är... total.




Vi lämnar bakom oss ett ack så regnigt Vancouver mot bättre väder, bättre tider och, framför allt, bättre skidåkning.

De senaste dagarna har bestått av intensiv träning och precis laddning för uppkommande event. Med flera kilometer täckta genom väl planerade steganden. Med kost likt olympiska atleters och med sömn likt skalmans har vi sett till att förbereda oss för resan mot bergen. Vi har täckt kilometer i omgångar då BC Liquor store ligger runt hundra meter från lägenheten. Jansons frestelse har flitit inmundigats i mängder som skulle få en vuxen mans mage att gråta. Då dessa två delar av vår uppladdning kan, för det otränade ögat, verka en aning annorlunda är den tredje delen helt normal, vi har fått bra med sömn. Många timmar har spenderats i sängen med ögonen slutna. Under de ljusa timmarna på dygnet såklart, perfekt helt enkelt. Vi är i toppform.

Tillbaka på bussen spottar Oskar ut sin snus, en smal doft av äckel smeker mina näsborrar. En händelse som till en början var hemsk har nu börjat bli en vana. Jag kan inte med gott samvete säga att jag tycker det luktar gott men lukten påminner om Sverige. Om gamla goa Götet. Jag är med glädje en, så kallad, passiv snusare.

Stay tuned for more from this adventure. For BBC news, this is Anton Klock.

Har alltid velat säga det. Men seriöst... Stay tuned.

Juletid

Först och främst vill jag önska hela släkten en god jul, jag blev jätteglad när ni ringde i morse klockan 07:20. Jag får be om ursäkt för att jag var lite utslagen då vi hade festat till klockan 5 dagen innan. Men jag är glad att jag fick vara med och sjunga julsånger och prata med hela släkten. Det hade jag inte velat missa! Tack ska ni ha!


Snön i Vancouver existerar inte. Snön ligger istället några kilometer norr ut, i de berg som gör sig synliga i bakgrunden. En synnerligt trevlig situation då man kan ta sig fram igenom staden utan att halka och bryta ben och arm, men ändå behålla hoppet om snö och allt det står för.

Men, viking som jag är så saknar jag snön, jag saknar att bryta ben och arm.

Oskar har varit på plats i drygt en vecka nu, även fast det känns som tre dagar. Det kan i och för sig bero på att halva vistelsetiden bestått av suddiga minnen av utekvällar fyllda av öl, pubar och små asiater. Med en befolkning med 75% asiater och en halt av homosexuella i klass med San Francisco är det en perfekt stad för en man med 'the yellow fever'. Vancouver är perfekt för Emil. Vi väntar dock fortfarande på att denna karaktär ska ta flyget hit.

Jag och Oskar har det skittrevligt i ett regnigt Vancouver.

Vi har inte bara tömt ett antal 12pack öl, vi har även, första måltiden skapat en av de sämsta versionerna av jansons frestelse världen sett. Men som någon sa någon gång, Edison hittade tusen sätt att inte göra en glödlampa. Vi har hittat ett sätt att inte göra jansons frestelse. Dock gör vi ett nytt försök medens jag skriver detta. Oskar försäkrar mig om att han gör det lite mer noggrant den här gången. Potatislagren ser mycket bättre ut, löken är mer exakt skivad och formen är näst intill perfekt insmord. Andra gången gillt!

Horribel jansons frestelse

Även fast vår första jansons var ett totalt misslyckande så höll vi minerna uppe. Dagen efter blandade vi ihop en perfekt pannkakssmet från en av de bästa kokböckerna som skapats! Jag använder den flitigt nästan varje dag, jag har familjen Knape att tacka för detta, och eventuellt några andra ur päronens underliga kompisgäng.

Detta är del ett av Oskars vistelse i Kanada. Första veckan hänger vi och festar i Vancouver, vecka två drar vi till Whistler och bränner puder så stålkanterna glöder!!! FY FAN VA GÖTT!!


Snart är vi och kör som dessa killarna!

[ Download ]

[ Download ]

[ Download ]

[ Download ]

Tidsmaskinen

Först och främst vill jag tacka min kära mormor och min älskade morfar för brevet och gåvan. Jag klev in igenom dörren och fick syn på ett brev på golvet. Leendet från mina läppar försvann snabbt då det var en telefonräkning jag plockade upp. Men räkningen kom inte ensam, gömt bakom väntade ett brev från Sverige, ett brev med två sidor änglalik skrift och en liten virkad tomte inuti. Mina läppar gick genast tillbaka till 'happy mode'. Tack!

Tiden i Vancouver flyger fortfarande förbi med en enastående fart. Det känns som det var bara förra veckan jag lämnade Landvetter. Det kan bero på att det är ett enastående tryck från skolan just nu de sista veckorna då vi har alla finals och slutprojekt. Men gnistan finns kvar, även om temperaturen sjunker utanför mitt fönster växer min glöd för skolan, programmet och alla mina vänner.

Efter två månader spenderade i Nordamerika börjar jag inse hur primitiva de är här. Jag har alltid haft bilden av att de i alla fall hänger med i relativt breda svängar. Jag menar vi européer är ju inte någonstans i närheten av vad gänget långt bort i öst pillar med. Japan och de andra goa gubbarna. Men, man kan ju i alla fall tycka att Nordamerika kanske skulle hitta något att ersätta checken med. Något som inte härstammar från stenåldern kanske? Det är även ett faktum att de inte accepterar VISA i ett gott antal butiker vilket är näst intill löjligt. Ja här måste man ta de extra stegen till bankomaten och ta ut kontanter. Kontanter! Tidsmaskinen uppfanns då, vem det nu var, kom på att skicka ett plan från Europa till Nordamerika. Ja' ä inte bitter...

Då jag sitter och klagar på staden som är och kommer vara mitt hem i ett år vet jag ändå att jag har det riktigt bra. Jag har otroligt mycket att göra och det går inte alltid som det ska, men jag är i helhet en ganska lycklig person; hänga läpp hjälper ju knappast om något skulle skita sig.

Dagen har bestått av en rad mer eller mindre intressanta händelser. Jag vaknade runt 08:30 i en soffa i skolans spelrum. Jag knatar runt hörnet och köper mig en kaffe och en banan, med andra ord en näringsrik frukost. Jag är omringad av trötta människor som likt mig själv beslutat att det nog var bäst att inte gå hem dagen innan, då klockan hade börjat närma sig tvåtiden innan någon ens kunde tänka på att avsluta de assignments de höll på med. Vi är en salig blandning individer, svensken, indiern, irländaren, kanadensaren och killen som inte bott på samma ställe i mer än några veckor. Ett glatt gäng, med ett någorlunda trött utseende. Vi konstaterar att livet kunde varit värre och lunkar iväg till storyboard class.

Timmar senare, runt 09:00pm presenterar jag mitt sällskapsspel för klassen. Processen gick bättre än vad jag hade föreställt mig. Jag var ärligt talat ganska förvånad när de faktiskt förstod nästan alla detaljer. I och för sig så är det väl inte världens mest avancerade racing-board game men det som intresserade folk mest var faktiskt att jag hade, ungefär tjugo minuter innan klassen börjat skapat min egen valuta. Jag hade skapat världens första 'Antonians'.










Vi samtalar friskt emellan polarna i klassen om att dra upp till bergen vid jul och bränna lite puder. Min vän Corey känner ett gäng som bor i de högre altituderna så om vi kan få bo hos dem så finns det ju pengar över till nödvändiga saker. Såsom öl.

Den 16e december innebär två dagar kvar till min födelsedag. Den största presenten är att två av mina bästa vänner kommer över och hälsar på. Oskar landar runt klockan 5pm i Vancouver o' boy are we going to have a good night!

Emil hänger i USA några dagar och kommer till Vancouver runt jul. Då far vi upp till de gigantiska bergen i norr.

Jag ska onekligen försöka ta lite mer bilder nu under jullovet så ska ni få se...

PS. Snart ska ni få se mitt porfolio också. Jobbar på det flitigt at the moment.

Time flies!

Pre-pro, stunt photographer.

Tiden viner fortfarande förbi som hård fartvind, assignments smattrar än i ansiktet likt småkryp på en motorväg. Om vi bortser från hur roligt jag har varje dag och hur mycket det är att göra så känns det ungefär som att vara tillbaka bakom skolbänken hemma i goa Göteborg. En vanlig dag nu för tiden börjar med att släpa sig ur sängen, släpa sig ner runt hörnet och köpa en kaffe, spatsera till skolan och låta kreativiteten flöda.

Jag måste först och främst tacka Christoffer Hörnquist för min senaste 'game pitch idea'. En galen fotograf som flyger igenom stan i sin bil madens han tar foton av diverse objekt i en 2D värld. Tänkt för iPhone och andriods. Christoffer och jag kom på den här idén en helt vanlig sketen torsdag i hans källare, mycket minnesvärda tider. Jag saknar dig, och alla er andra.

Vi har haft sovmorgon de senaste två morgnarna så jag är relativt utvilad, men då klockan passerar 01:00 am så börjar ögonlocken ge vika. Efter en hel dag på vfs med enbart roliga ämnen klagar jag inte, level design och pre pro är mer än underhållande! I level design blev vi introducerade till Google Sketchup, ett 3Dprogram i enklaste form. Då jag har använt mer avancerade mjukvaror under det senaste åren så känns det ungefär som att gå från att bygga Golden Gate till att gräva en grop i en sandlåda. I vilket fall som helst så är det otroligt lärorikt att bli introducerad till nya program som flitigt används i industrin.

Pre-Production teqniques handlar om hur man förbereder ett projekt och innefattar övningar som innebär att man måste ha ett otroligt kreativt tänkande. Tänka utanför 'the box' och till och med lite till är förväntat. Våra lärare inte är utbildade lärare utan människor som faktiskt jobbar i 'game design'-branschen och har en skön touch på sina lektioner. I dag visade han oss olika online spel han tycker om, jag fick honom till och med att uppskatta 'walk the stork'.

Jag designar även mitt eget sällskapsspel som jag kommer skicka elektroniskt till er alla. Jag förväntar mig konstruktiv kritik! Vilken kritik som helst går bra vid närmare eftertanke!

Nu börjar ögonlocken blockera min vy så jag kan inte helt se vad jaf skr......

Full fart framåt!

Timmarna rullar iväg som smågrus i ett jordskred. Antalet assignments ökar jämt emot antalet timmar sömn som minskar. 12,5 timmar skoldag borde ta kol på än, men då lektionerna är så förbannat intressanta känns det som tiden inte räcker till! Sån tur att vi tilldelas hemläxor så vi kan studera hela dygnet.

Tiden är knapp och jag ska försöka få med helgen och förra veckan i ett inlägg!

Så. Jag fick tillbaka mitt första assignment med mycket bra feedback. Med 100% betyg blev jag överlycklig för några minuter, tills någon förvissade mig om att alla fick högsta betyg på första assignmentet. Uppgiften var att 'pitcha' en gameidé på en A4 och sedan simulera att du in för hela klassen kliver in i en hiss med spelföretagets chef. På under en minut ska du få chefen att tycka om din idé. Skitkul! Ladda ner uppsatsen här!

Helgen har bestått av välkomstfest med alla game design klasserna på fredagen och taco night med Kayla, Kelsey, JC and the gang på lördagen. Två underbara dagar som jag gärna skulle vilja skriva mer om. Men verkligheten hinner ikapp och jag inser att jag måste knega iväg och inhandla föda för den kommande veckan då det inte finns tid för sådant under pluggperioden. Efter det måste tvätten tvättas och maten lagas. Läxan måste läsas och sömnen måste sovas. Livet var enklare då man kunde glida runt i kalsonger och småäta ur ett fullproppat kylskåp.

Jag mår för övrig jättebra, jag har ingen hemlängtan men jag tänker ofta på hur bra jag hade det hemma. Hur många vänner jag har och hur lätt det var att bara glida ner på brädan till CH och käka en nummer 10. Istället för att fälla en tår ler jag och längtar till jag kommer tillbaka. Men nu är nu och nu måste levas i nuet.

Jag väntar ivrigt på att Oskar och Emil ska komma över! Kan inte uttrycka mig bra nog för att exponera min oändliga lycka! Skynda er!

Ze weekend.

Helgen har passerat. Ett trevligt pack dagar som började med en läskig halloweenfest på fredagen och slutade med en ännu läskigare 'Nightmare at elm street' på söndagskvällen.

Efter att ha grubblat ett bra tag över vad jag skulle slänga på mig för halloweenfesten fick jag till sist hjälp av 'ze roommate'. Mantel, top hat och John Lennon glasögon fick pryda mig genom fredagskvällen. En uppskattad utklädnad men långt ifrån mest kreativ. Det var 'The mad hatter', lego duon och Herr Uruk Hai som gjorde upp om andra platsen. En hård kamp men ingen av dem gick upp mot min personliga favorit. Raoul Duke, mannen från mästerverket. Spelad av Johnny Depp får han 'Fear and loathing in Las Vegas' att klamra sig fast på toppen av min filmlista. En riktigt skön karaktär som rockade festen på sitt sköna halvparanoida sätt.

Timmar innan hade jag inhandlat någon random kanadensisk öl. Det var som att handla lösgodis med ögonbindel. Otroliga mängder oigenkännliga ölsorter skrattade mig i ansiktet då jag gick runt och bet mig själv i läppen i hopp om att hitta något som jag faktiskt kände igen. Det slutade med att jag köpte ett grönt paket med ca. 12 öl i. Det fanns ett litet emblem tryckt på sidan där de lovade att plantera ett träd om jag la mina dollar på just detta flak. Fair enough. En stund senare nickar jag för mig själv, häpen över hur gott ölen faktiskt smakade.

Dagen där på, lördag, stegar vi bakfulla men med leende på läpparna över till stanley park. Vi hade inhandlat sushi och satte oss på kanten till vattnet som utgjorde 'Lost Lagoon'. Med underbar utsikt över fontänen betar vi av bit efter bit. En för stor bit wasabi tvingade fram en tår. Ett gäng änder simmar nyfiket upp mot det sushiätande sällskapet. Kayla plockar glatt upp kameran och börjar fånga fåglarna på digital bild. Otroligt fokuserad märker hon inte hur en gigantisk svan närmar sig. Det är inte förens herr svan är mindre än en meter från den glade fotografen som hon får syn på den. Med ett skri och ett lätt upphopp flyr hon jättefågeln. Ett nästan ljudlöst plupp konstaterar att vad det än var som åstadkom ljudet nu sakta sjunker till botten av ett brunaktigt vatten. Det tar inte mer än några sekunder förens vi inser att det var en iphone. Det var inte min den här gången. Men det är alltid lika jobbigt. Iphonen och vatten har aldrig varit bästa vänner.

Efter en underbar sovmorgon på söndagsmorgonen har jag ett snabbt samtal med mor och far över skype. Trevligt att få en snabb update om vad som pågår hemma.

Jag slevar i mig en go portion spagetti och köttfärssås och beger mig iväg till VFS för att göra lite skolarbete. Efter en ungefär tjugo minuter lång promenad sätter jag mig ner vid min dator i skolan och börjar skriva på mitt 'Pre Production'-assignment. Jag inser snabbt att jag behöver mer inspiration och sätter mig ett tag i spelrummet. Med runt 6 stycken 32" flatscreens och en herrans massa spel borde man inte bli uttråkad för snabbt. Men det tog inte mer än minuter innan jag kastade ifrån mig kontrollen och började skissa på 'what ever came across my mind'. Jag slutade med idén om en freelance gruvarbetare som hittar en underjordisk värld och slåss mot zombie vikings.

Kvällen avslutades med fullsmockad lägenhet. Allas blickar riktade mot den 15" lilla skärmen där 'nightmare on elm street' rullade förbi.

Måndag. Lektioner 10:00 - 09:30. En timmas sovmorgon. SCORE! Klockan är nu kvart över två och sömn är ett måste. Anton Klock, signing off.

First day of classes.

Bravader skriv från ett skrivbord fullt av nödvändiga ting. Ingenting som skulle kunna förenkla framtiden får kastas bort eller förstöras.

Klockan slår 09:30 och en 12,5 timmar lång skoldag har avslutats. Runt sex timmar spenderades på att spela 'Diplomacy' (Risk). Indelade i grupper av fyra gjorde Italy, Austria, France, GB, Russia, Turkey och Germany upp om europas 'supply centers'. Vår grupp blev tilldelad Italy som till synes var det sämsta landet att börja med. Många seriösa diskussioner med möjliga allierade slutade med en total screw over av frankrike. Ze Germans var hopplösa och england förstod inte riktigt hur man skrev orders. Ett hejdlöst roligt brädspel i vilket fall som helst som förde klassen mycket närmre varandra och verkligen fick folk att prata med varandra.

De resterande sex och en halv timmarna tilldelades 'pre-production 1' där vi fick en inblick i hur man planerar första stadierna utav spel i allmenhet. Istället för att förklara bestämde vår lärare sig för att visa oss en i hans ord 'BBC world news article'. Detta är videon:



Timmar rullar förbi med uppgifter som att 'pitcha' sin gameidé med enbart en mening. Indelade i grupper av tre formar vi spel efter spel som det ena aldrig är det andra likt. En otrolig snöbollseffekt där människor med olika intressen, bakgrunder och idéer får dig att tänka om, tänka längre och tänka helt utanför 'the box'. En makalös process som kommer spela en stor del i det kommande året för klass GD19.

Då våra lärare verkligen understryker vikten av professionalism inom game design betonar de även att game design ska vara roligt. 'Hey, we're making games for a living. Best job ever! Right?'. I livade powerpointpressentationer framför de sin kunskap om 'pre-production' och då och då andra viktiga kunskaper såsom 'wookie baseball' eller kvinnliga transformers med 'some real junk in the trunk'. Ett otroligt roligt sätt att lära men fortfarande på en fantastiskt professionell nivå.

Jag inser snart att det kommer bli svårt att skriva långa och någolunda intressanta inlägg på min pågående blogg. Jag kommer ha så otroligt mycket 'assignments' så varje minut kommer vara superviktig. Jag kommer dock inte sluta skriva. Den här bloggen kommer hållas uppdaterad likt den lille gula figuren i 'anslagstavlan'. Vid närmare eftertanke verkar han inte speciellt uppdaterad alls. Det kommer dock bloggen vara. Peace out.

Tom (Game designer TA): "By the end of this year you will be able to distinguish eachothers farts".

På plats!

WARNING! Huge fucking wall of text! (And some pictures.)

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Det har gått två dagar sen jag anlände i Vancouver. En stad som inte är allt för olik Göteborg, mer än att den ligger på andra sidan jorden såklart. Jag är dock inte helt safe än. Om jag inte infinner mig på Vancouver Air Port på fredag klockan EXAKT 09:30 kommer jag att bli arresterad, förvisad och aldrig mer få korsa Kanadas gränser. Men för att förstå varför måste historien berättas i rätt ordning. Storyn som här följer börjar med att jag kliver in igenom gate 22B.

Jag är en av de sista att visa upp mitt bording pass och identifikation. Jag finner mig själv snart i en kö där mestadels svenskar väntar på att personen framför ska ta ett par steg i rätt riktning. Kön rör sig långsamt men efter många småkliv snubblar jag in i metallfågeln, jag går igenom det smala mittpartiet utav planet med riktning mot plats 33B. Undrades såvida jag får fönsterplats eller inte kämpar jag mig förbi människa efter människa. Alla förgäves försöker de knö in enorma handbagage i det lilla utrymmet över stolarna.

Utan den minsta irritation fortsätter min sökande färd efter 33B. Efter att ha passerat ungefär 3/4 av planets möjliga sittplatser finner jag numren 25A, B, C och D, det börjar bli ont om möjliga platser nu. Jag fortsätter dock att stega igenom planet och hittar 33B. Det som kunde finnas bakom stolen var möjligen en toalett, eller en nödutgång. Jag satt så långt bak det gick. Inte ens fönsterplats, och andra sidan så var väl det lika bra då en gigantisk motor blockerade vyn.

Så bar det av emot London. Ett öronbedövande vrål från motorn var ett faktum. Jag som viking hade inte några problem med att bita ihop och gilla situationen. Det var tyvärr inte läget för mannen bredvid mig. Frenetiskt knappade han på serviceknappen och på fjantig stockholmska klagade över hur hög ljudnivån var. Han krävde gratis öronproppar.

Jag landar på Heathrow, stegar av, ränner runt , köper mat, dricka, toalett, pang! Iväg till gate 35. Jag bordar planet utan problem. Väl i luften går allting utomordentligt bra, efter en lång läsperiod får jag igång en film på skärmen framför mig och livet känns ganska fint. När filmen inte helt oväntat tar slut hör jag hur kaptenen förvissar sina passagerare om hur isen smälter på Grönland och ber oss att blicka ner från vänster sida av planet. Snöiga bergstoppar möter iskallt hav. Vad som liknar små sandkorn visar sig vara enorma isberg som planlöst flyter omkring dit strömmen för dem. En enastående vy.

(Högerklicka och 'visa bild' för att se i verklig storlek)

Efter ytterligare en lång lässtund och en till film landar jag snart i på Vancouver Air Port. En äldre flygvärdinna hade under den sista timman givit mig en liten blankett. Jag hade snabbt förstått att det var något slags kontrollpapper där jag skulle fylla i namn, födselsedatum/år samt en del annan information. Jag skummade igenom pappret och fastnade på 'days staying in Canada'. Jag hade hoppats på att inte behöva berätta att jag faktiskt skulle stanna ett helt år. Ett helt år betydde att jag var tvungen att ha ett visum, vilket jag inte hade.

Historien om visumet skulle jag kunna skriva en roman om. Men den kortare storyn handlar om hur den Kanadensiska ambassaden i London inte är de snabbaste och mest lätt tillgängliga packet människor. Vill man prata med någon så ska man skicka ett handskrivet brev. Med frimärken. Ja, goddag 1900-talet. I vilket fall som helst så slutar det med att jag inte har något visum medens jag flyger till andra sidan jorden.

Planet landar i ett molnigt men torrt Vancouver runt två minuter för tidigt. 12:18 går en radiosignal till 'the radio tower' där ordet 'TOUCHDOWN!!!!' skriks igenom ett par sprakande hörlurar. Det är i vilket fall som helst min bild av hur en landning fungerar. Då jag fick gå på planet bland de första får jag stiga av sist. Inga sura miner tänker jag och väntar fint på min tur. Väl av planet stegar jag iväg mot 'passport control'. Efter en lång väntan i en ännu längre kö lämnar jag fram mitt pass och det lilla papper jag på planet fått mig tilldelat. Nervöst väntar jag på ett leende och ett 'välkommen till Kanada'. Men inget leende och inget välkommnande till Kanada kunde synas på den stenseriösa kontrollanten. 'Have a word with immigration, down the hall and to the right' var allt jag fick. Jag lyfte på hatten och spatserade glatt iväg till immigration.

Kö, igen. Utav ungefär tjugo stycken bås var två öppna. Ett för 'immigration' och ett för 'students'. Jag ställde mig i studentkön och inledde en till synes oändlig väntan. Väntan var dock inte lika oändlig som nästa väntan jag skulle få uthärda. Efter att ha väntat av en oändlighet bad mannen mig i båset att följa med honom. Han förde mig till en sal där väskor såg ut att bli genomsökta. Han bad mig åter igen att vänta. Runt fyra timmar senare, efter att ha blivit tillbedd att sitta ner av en 'immigration officer' och sedan 'STAND HERE!' av en annan (som troligen hade en ganska tråkig dag) vinkar en officer över mig till andra sidan rummet.

När han undrar varför jag åkte över till Kanada utan visum svarar jag att jag har betalat mycket pengar och att min skola börjar på måndag. Han skakar på huvudet och svarar med tråkig ton att jag med största sannolikhet kommer få spendera de nästa 12 timmarna på en resa tillbaka till sverige. Detta var något jag visste kunde hända, men aldrig trott skulle hända. Herr officer skulle 'check another few things' och så stegade han iväg. Jag hade börjat smsa min far som hjälpte mig att hålla hakan uppe.

Herr officer kommer såsmåningom tillbaka och säger 'Here's what I'm going to do'. Och så började han förklara hur jag skulle få komma in i Kanada. Men bara för en vecka, efter en vecka skulle jag infinna mig på Vancouver Air Port klockan EXAKT 09:30. Sedan fortsatte han och berätta vad som skulle hända med mig om jag inte dök upp. Hur jag skulle bli efterlyst som en olaglig invandrare och hur jag aldrig skulle få besöka Kanada igen. En fair deal tyckte jag så vi tog i hand och så var jag på väg mot mitt nya hem.

Jag anländer till 777 Cardero Street med taxi och träffar mäklaren Jason som hjälpt mig hitta lägenhet och rumskamrat. Han ringer min blivande 'roomie' som snart kommer ner och öppnar dörren för oss. En kortväxt flicka öppnar dörren. Jag glädjer mig över att faktiskt vara längre än någon och tar artigt i hand. Hon presenterar sig som Kayla och jag som Anton. Vi tar en hiss upp till åttonde våningen. Under våran stigning tilldelas jag ett par nycklar och jag börjar inse att detta faktiskt är min egen lägenhet!

Jag inser snabbt att det kommer bli roligt att leva med Kayla då hon predikar om hur Xbox är överlägset PS3. Jag argumenterar självklart tillbaka och en snabb tystnad uppstår. Sen skrattar vi och båda konstaterar att vi får helt enkelt ta en match och avgöra vem som har rätt. Men då jag vägrar att spela på xbox vägrar hon att spela på PC. Två nördar i samma lägenhet.

Solen står lågt och jag börjar känna hur magen påpekar det dåliga flödet av mat. Kayla visar mig 'Fat burger' och så var magen mätt. Runt en kvart efter jag har konstaterat att jag har varit uppe i tjugofyra timmar kraschar jag på soffan.

Jag vaknar dagen därpå alldeles för tidigt. Jag ligger och tänker på vad jag ska ta mig till och kommer upp med idén att ta en löptur runt området. Jag springer över gatan till seven eleven och köper en banan och lite vatten. Sedan påbörjar jag min löptur. Efter bara några minuter springer jag in i ett gigantisk parkområde och följer en gångväg längs med vattnet. Då jag springer runt en krök breder sig down town Vancouvers skyline ut framför mig. I bakgrunden skvalpar havet och som på en reklamaffisch växer gigantiska berg fram ur horisonten.



Efter att ha suttit och spelat mig en truddelutt på det medtagna munnspelet beger jag mig tillbaka till lägenheten där Kayla har gått upp och sitter och läser något på en laptop prydd med 'the joker'-klistermärken. Vi konstaterar snabbt att jag behöver ta mig till IKEA och hon anmäler sig frivilligt som min guide. Efter en bit skytrain, tre bussar och en herrans promenad står vi framför IKEA. Jag skriver snabbt ner ett par schyssta artiklar, vi springer ner till lagret, hämtar det jag behöver och vi beger oss mot kassan. 4,5k svenska landade det på. Helt okey för en säng, madrass, skrivbord, lampa, galjar och en rad andra halvt onödiga saker som man alltid tycks få med efter ett besök på IKEA.

Efter en snabb taxitur tillbaka springer Kayla iväg med sina vänner och jag tar en tur till 'future store'. Jag hittar snabbt en dator jag tycker om och köper den. Nu kan jag blogga, facebooka, spela etc. etc. Mitt liv är complete.

Skrivkraften börjar sina och jag har säkert glömt mycket men det får jag ta i en annan uppsatts. Peace out!

PS. Spotify fungerar. Glädjen är obeskrivlig. DS.

On the way!

Nervositeten slingrar likt en orm inom mig. När man är upptagen så känner man ingenting men så fort man får en sekund att tänka efter så slingrar den fram och biter en. Jag kan inte förneka att jag fällde ett par tårar i min ensamhet natten till idag. Inte för att jag var ledsen utan snarare för att jag just insåg hur perfekt jag har haft det i näst intill tjugo år. Jag tror att det krävdes ett steg tillbaka för att få en helbild utav min underbara, svenska och lättsamma vardag för att faktiskt förstå hur bra jag har haft det.

Jag har länge vart på vippen att fälla en tår men det var inte min underbara familjs konstaterande att första fågen lämnar boet som fick bägaren att rinna över. Det var heller inte mitt farväl av en av mina äldsta vänner. Till och med då jag kopplade ur datorn var ögat torrt. Det var inte för ens jag hade gått och lagt mig och just slutit ögonen då jag hör hur dörren knarrar till. Så vitt jag visste så låg alla och sov, men så fel jag hade. När ögonen hade vant sig vid mörkret såg jag en hårig nos sticka in ungefär tjugo centimeter över golvet. Nisse hade tryckt upp dörren och väntade på tillåtelse att stiga in. Jag kallade in honom och han kom snällt och la sig vid min sida. Bägaren rann över.

När jag nu sitter på flygplatsen i landvetter börjar regnet vräka ner utanför. Några droppar verkar ha på något sätt trängt igenom taket och överraskar ett par snabbt skrivande fingrar och väcker mig ur min morgonsömn och då tiden närmar sig 06:20 börjar min dålda flygrädsla att krypa fram. Jag tror aldrig att jag har berättat för någon men det nuvarande tillfället känns som en ganska bra stund att komma ur flygplansgarderoben.

Tjugo minuter kvar tills en liten, förväntansfull ung man stegar in igenom gate 22B. Han inser redan att han har glömt en rad förnödigheter hemma men fäller inga tårar, spild mjölk kan alltid skickas med posten. Den unge mannen har dock inhandlat presenter, en till sin blivande rummskamrat och en till 'the land lady'. Planen, som dök upp likt en säl till havs precis vid första åsynen av de handgjorda darlahästarna var att lite halvsnyggt frammräcka dessa gåvor och dra en historia om hur dalarna har påverkat den unga mannen och hur mycket det betyder för honom. Om mottagande part tar det på rätt sätt ska de känna sig väl bemötta av den något underliga svensken framför dem.

Högtalarna plingar till och 22B är redo för Anton Klock. Anton Klock är redo för 22B! And so it beginns.

Sista dagen hemma

Pang sa det och så har man börjat blogga om sina bravader. Bloggen ska fungera som en länk till omvärlden. Dock om någon läser den tvivlar jag på! Fuck it, let's begin.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

När de första snöflingorna faller över Göteborg springer jag omkring i ett småkyligt förtroligheten 5. Då det kanske är sista gången jag ränner runt och letar efter strategiskt utplacerade nödvändigheter i huset så är inte nervositeten särskilt stor. Förväntan är dock genom taket, och viljan att ta med saker som skulle kostat mig en extra väska lika så. Ett par schyssta LP-skivor får stanna kvar, ett smådammigt PS3 får inte heller något rum i väskan. Inte ens min evigt trogna mås får känna någon barmhärtighet. 'Flåsmåsen' som suttit på en hylla och vakat över mina aktioner genom alla dessa år kommer att få spendera minst ett år i mörkret utav en flyttkartong.

Hösten 2010 kommer inte upplevas i Sverige. Då tanken funnits länge att sticka här ifrån blev det spikat först för ett år sedan. Den valda skolan blev 'Vancouver Film School' (VFS) och programmet kallar de 'Game Design'. Ja, jag utbildar mig officiellt till heltidsnörd och har inga intentioner att göra något annat, just nu.

Storyn om hur en liten ung nisse som mig själv kunde glida in på en linje som denna kan dras långt tillbaka. Till exempel första gången då min farbror introducerade mig till Counter Strike, back in the day. Jag var otroligt fascinerad över hur man kunde slå ihjäl så mycket tid genom att bara sitta och stirra. Jag hade o' andra sidan inte mycket att jämföra med, det näst bästa jag visste på den tiden var väl att hoppa mellan stenar i skogen. En lättroad pojke som hittat ett ännu lättare sätt att roa sig på. Glädjen i datorspel utvecklades jämt med åren, spelen blev bättre dock den lättroade pojken var fortfarande lika lättroad.

Livet började flyta förbi snabbare och snabbare och rätt var det var så satt jag vid en skolbänk på NTIs media gymnasium. Jag inriktade mig på rörlig bild och skojade mig igenom det första året relativt lätt.

Jag började sommarjobba i hamnen och rätt var det var så satt jag helt plötsligt i receptionen till kansliet en dag. Utan action blev det lätt långtråkigt och som så många gånger förr gled flashspelen fram. Enkla spel som kunde spelas online på vilken dator som helst fick döda långa timmar till hemgång. Nyfiken och oskyldig trycker jag på allt som ser intressant ut och finner mig själv snart inne på en sida med oändligt mycket fräcka små filmer, animationer och portfolion. Otroligt fascinerad klickar jag omkring och känner mig hemma. Då jag efter några minuters slösurf inser jag att en schyssta hemsidan faktiskt representerar en skola, i Kanada.

Slut på sommaren och M06A skulle nu gemensamt börja andra ring. Easy cake och tiden flöt på, många roliga minnen men vipps så stod man på flaket och hade tagit studenten. Studentnatten var och är en natt att minnas, men jag minns även studentdagen. Jag hade, långt bakom all lycka och alkohol, en undran om 'vafan som skulle hända nu'. Jag kom ganska snabbt att tänka på VFS och vilken schysst skola jag hade tyckt det verkade vara. Efter att jag hade mailat en kontaktperson på skolan tog han snabbt kontakt med mig på telefon och med vettskrämd engelska förklarade jag vem jag var och vad jag ville. Efter ytterligare några dygn fann jag mig själv skrivandes en uppsatts om hur jag skulle skapa mitt egna spel och vilka ambitioner jag hade. Ett par veckor senare. SMACK! I brevlådan låg ett 'officiall letter of acceptence' och så var ens framtid bestämd.



Pris till den som orkade läsa det mesta. Skrivarkraften är nu slut.